Text: Emil Ehnström
Bilder: Heidi Kouvo
”Dunk, dunk, dunk!” En ung man slår sin näve på andra ändan av bänken som jag sitter på. Jag sitter på tåget och har varit förtrollad av det böljande, varma landskapet. Men plötsligt inser jag att en människa, klädd i trasor och utan ben, räcker fram sin hand, stirrar på mig med mörka ögon och säger något på ett främmande språk.
Jag plockar snabbt fram min pappas gamla midjeväska, som jag tagit med för att inte bli rånad, och räcker den unga mannen en 10 rupies sedel. Han släpar sig vidare i gången med sina armar och jag vänder tillbaka blicken mot det böljande, varma landskapet.
Indien är ett konstigt land som jag besökte för några veckor sedan. Människorna i Indien äter med händerna, alla kastar skräp på marken och alla verkade vilja tala med mig. För att jag såg konstig ut. Jag led av en smärre kulturchock de första dagarna jag vistades i landet. Det var smog, smutsig och högljutt. Framför allt var det mycket människor. Överallt. Det var fattiga människor som vaknade ur sin filt de lagt vid vägrenen och rika som steg ut ur fina lyxbilar. Alla var de indier.
När jag fick på gatan så hade jag så gott som varannan sekund någon som frågade: Vill du köpa den här, kan jag ta ett foto med dig eller vilket land kommer du i från? Jag förstår försäljarna. Det är ju deras jobb att få någonting sålt, men jag vill helt enkelt inte ha några kylskåpsmagneter av ganesha just nu. Jag förstår också intresset för vilket land jag kommer ifrån. Det är uppenbart att jag inte är indier och indier verkar ha en medfödd nyfikenhet. I de flesta fall slutar konversationen också efter att jag svarat ”Finland”. De mer välbärgade indierna har ibland hört namnet på landet, men de mindre belevade hör alltid ”England” istället. Det blir liksom lättare så. För båda.
Men fotografierna. Varför vill du ha ett fotografi med mig, en helt okänd vit man från ett land du aldrig hört talas om? Det är inte enstaka människor som kommer och ber om att få ta ett fotografi, det händer hela tiden. En gång kom ett gäng busschaufförer på ungefär 10 pers. som alla vill ha ett fotografi med mig i mina solbrillor. Vuxna män, cirka 50 år gamla. Varför vill de ha foton med mig? Jag är ingen kändis. Däremot så har jag en annan hudfärg. En hudfärg som inte är helt likadan som deras. Det är så otroligt ironiskt hur finländare vill sola för att bli bruna och indier smörjer in sig med kräm för att bli vita. Oj den här världen.
Hemma i Finland så är människor rädda för flyktingar. Människor är rädda för människor som är rädda för andra människor. Det finns språk-och kulturbarriärer, men i grund och botten är vi ju alla lika. I Finland ska vi inte tro att alla som bor utanför västvärlden är usla och olyckliga människor som bara tycker om att kriga och trampa ner på kvinnor. Det finns massor med goda och vettiga människor. Människor som bara vill varandra gott, de har bara ett annat sätt att visa det. I Finland visar vi det genom att ha respekt för varandra, vi låter dem vara ifred på bussen. I Indien visar man det genom att visa intresse för människor, man frågar varifrån dom är.
Det finns så mycket som måste göras i Indien. Korruptionen måst elimineras och kvinnornas ställning måste bli bättre. Pengarna måste fördelas jämnare mellan folket och kastsystemets indelning av människor måste fixas. Det behövs också ett fungerande socialskyddssystem som gäller för alla, också för den unga mannen utan ben som jag träffade på tåget. Fastän Indien har så många brister så upplevde jag ändå att allting på något märkligt sätt hölls ihop. Människorna verkade inte alls usla och olyckliga utan väldigt driftiga och ganska nöjda med tillvaron.
Finland och Indien är helt olika världar. Vi har ändå en mänsklig plikt att försöka förstå varandras styrkor och brister. Finländare kan ibland må bra av ett spontant samtal på bussen och indier kan ibland må bra av att ta det lite lugnt och låta människor vara i fred. Istället för att tro att alla andra på andra sidan jorden är alltför konstiga och annorlunda att man inte kan förstå dem, så kan man pröva på att ibland tänja sina egna gränser. Kommer du att klara av ett spontant samtal i bussen med en främmande människa?
kimppu.com 