Han var Europas första gröna minister. Hans ansikte är bekant inte minst från presidentvalskampanjen. Utvecklingssamarbete är ett av hans specialområden och idag är han riksdagsledamot.
Text och bild: Emil Ehnström
Profil: Pekka Haavisto
De Grönas riksdagsledamot 1987-1995, 2007-.
Miljö- och utvecklingsminister 1995-1999.
Den första gröna ministern i Europa.
Utvecklingsminister 2013-2014.
Är specialiserad på konflikterna i Darfur och Somalia.
Vad betyder Utvecklingssamarbete för dig, Pekka Haavisto?
H: För mig har utvecklingssamarbetet de senaste åren allt mer kommit att innebär att hjälpa kris-och konfliktdrabbade länder att komma igång med utvecklingen. Förra året ändrades hela den globala agendan för utvecklingssamarbete i samband med FN:s Agenda 2030 samt klimatmötet i Paris. Jag är väldigt glad över att ungefär tio av Agenda 2030:s sjutton mål är hållbara för miljön och klimatet. Klimatmötet i Paris i sin tur gav utvecklade- och utvecklingsländer förpliktelser som ska hjälpa oss att hålla klimatförändringen i styr.
Varför är detta viktigt för dig?
H: Jag skulle en gång hålla ett föredrag om mänskliga rättigheter, och jag grävde fram FN:S deklaration om mänskliga rättigheter. Jag minns att jag någon gång läst den som barn. Det är så fint att det står att människor är födda jämlika och med samma rättigheter. Och än idag anser jag att det ska råda jämlikhet mellan människor och att allas liv är värdefullt. Den senaste tiden har den frågan varit allt mer aktuell i samband med flyktingkrisen. Om man anser att deras liv är lika värdefulla som våra så måste man göra någonting, och om man inte anser det så kan man låta bli att agera. Diskussionen om man ska skära ned i utvecklingssamarbete och humanitärt stöd kulminerar i den frågan: Är alla människor lika värda.
Vad var dina höjdpunkter och bottennoteringar som utvecklingsminister?
H: Min period som miljö-och utvecklingsminister (1995–1999) var väldigt intressant eftersom miljö-och utvecklingsfrågor gavs åt samma minister. Då kunde vi i slutet av nittiotalet lansera utvecklingssamarbete med betoning på miljöfrågor och vi var på sätt och vis före vår tid.
Under 2013–2014 var det mer praktiska saker som vi förbättrade. Hemsidorna förnyades och vi fick ut aktuell information om olika utvecklingsprojekt i olika länder.
Också den ”röda knappen” på utrikesministeriets hemsida inrättades. Det fanns en urban legend om att biståndspengar alltid används ineffektivt och fel. Alla verkade veta det. Vi skapade knappen så man kunde rapportera om felanvändning av biståndspengar och spred information om den i länder där Finland hade utvecklingssamarbete. Många spekulerade att kunde komma hundratals anmälningar. Om jag minns rätt kom det in åtta stycken anmälningar under ett år och då handlade det flesta om gräl mellan olika personer. Det indikerade att det inte fanns så mycket grund bakom den urbana legenden.
Som bottennoteringar minns jag diskussioner där människor använt sig av sin ”mututuntuma” när de argumenterat. Det är oftast ganska tunga diskussioner och det känns som om den andra parten inte velat sätta sig in i frågan. Den klassiska frågan är ju att ”vi måste sköta våra egna angelägenheter först och sen har vi råd med utvecklingssamarbete”.
Jag har alltid undrat när den stunden kommer. Jag brukar använda som exempel min mormors mor på landsbygden i Tavastland vid sekelskiftet. Det enda man köpte från butiken var salt och kaffe, allt annat gjorde man själv. Men samtidigt gjorde man produkter till den lokala missionsfesten där pengarna gick till Ovamboland i Namibia. Det här var i början av 1900-talet och de hörde till de fattigaste människorna i Finland, men i deras bokhyllor finns vykort och fotografier med hälsningar från Ovamboland. Om de har haft möjlighet att hjälpa, har inte vi då det också? Är det inte mer en fråga om vilja?
Vilken roll borde utvecklingssamarbete ha inom den Finländska politiken?
H: Tankesättet har ändrats eftersom vi nu för tiden, i samband med Agenda 2030 har börjat se målen som universella, det handlar alltså också om vår utveckling, våra konsumtionsvanor och vår hållbara produktion o.s.v. Vi har bättre förutsättningar att ändra våra konsumtionsvanor och utveckla mer miljövänliga produkter. Man måste komma ihåg att vi inte bara talar om ”dem där borta” utan även om oss själva på samma sätt. Det universella borde lyftas upp mer inom politiken, jag tycker också att utvecklingssamarbete i partiet borde ha en mer betydande roll. Vi talar mycket om Europa, till exempel Ukrainakrisen men när man talar med människor i Latinamerika och Afrika så har de hört mer om krisen i Centralafrikanska republiken eller i Somalia. De kriser som händer nära oss ser alltid större ut. Man bör minnas att det finns ganska många kriser i världen.
Vi har mycket kunnande inom miljöteknik, som exempel kan man ta vår användning av förnybar energi. Man vill använda det i Finland, men sen säger man att det är i så liten skala, solen skiner för lite och det blåser för lite. Det här är sånt som man behöver i Latinamerika och Afrika. Det finns stora marknader där.
Vad anser du om att en studentkår har egna utvecklingssamarbetsprojekt?
H: Regeringen skär ner i stödet till medborgarorganisationer och samtidigt vill man koncentrera sig på enbart ett par länder. Sen säger man att det kommer att öka Finlands effektivitet. Det som ökar Finlands synlighet och vår egen kompetens, är många små projekt i många olika länder. Jag ser inget illa i att medborgarorganisationer har egna små projekt, jag vill inte heller att regeringen ska börja styra allt för mycket och säga t.ex. att Sierra Leonen ystävät ry nu får ni inte längre göra arbete i Sierra Leone, för vi har börjat fokusera på Etiopen. Det finns en lite underliga ”Big brother”-politik där staten skulle sköta medborgarorganisationers verksamhet, men medborgarna måste själva få välja vad deras organisationer ska göra.
”Ju fler människor som är involverade i små projekt desto mer kunskap har de om utvecklingssamarbete”
Jag minns en historia från Tölö gymnasium där ungdomarna under ett halvt år hade samlat in tusen euro genom att sälja kaffe och bulla. De hade bestämt att de ska ge pengarna åt barnen i Darfur. Jag var där och talade om Darfur för dem och de frågade vilken organisation de borde ge pengarna åt. Sen sa jag ”ge pengarna åt mig, jag är nästa vecka på väg till Darfur”. Eleverna sade att de vill att pengarna går skolböcker och toaletter och åt flickor. Sen sade jag okej, och skrev ett papper där det stod att jag skulle ge pengarna åt flickorna i Darfur.
Sen i Sudan tog jag kontakt med en liten medborgarorganisation som sade att det finns ett ställe, en två timmars bilresa härifrån, som behöver hjälp. Sen åkte jag till skolan och där satt några flickor i sanden och jag sade att jag hade tusen euro som elever i Finland samlat ihop åt er genom att koka kaffe och bakat bulla. Flickorna blev helt stumma av förvåning, hur kan de i Finland veta om att vi finns? Då sa jag att vi vet mera i Finland om er än vad er regering i Khartoum. Sen frågade de var Finland är och jag ritade en karta i sanden. Jag läste upp ett brev från eleverna i Finland och flickorna ville höra mig läsa upp deras namn på nytt. Sen försökte de skriva deras namn. Sen skrev eleverna i Darfur brev till eleverna i Finland.
När jag kom tillbaka till Finland besökte jag Tölö gymnasium igen och läste brevet och visade bilder och de finländska eleverna blev lika stumma som flickorna i Darfur blivit. Det enda som rörde sig var tusen euro men samtidigt så levde flickorna i Darfur i månader på att någon bryr sig om dem och de finländska eleverna fick information om livet i Darfur. Det var bara en liten summa pengar men av sådana små bäckar, det är av dem som utvecklingssamarbetet föds. Det förmedlar kunskap och hopp.
En annan historia som jag lagt på minner är då jag jobbade för EU i Darfur och besökte många flyktingläger där. Jag minns ett tillfälligt flyktingläger som byggts i en uttorkad flod, där det fanns ett tält byggt av käppar och presenningar. När jag gick förbi tältet så sprang en äldre dam fram till mig med en kanister. Hon stannade mig och berättade att hon vill tacka för kanistern, för det är EU som har donerat den. Också presenningen som använts till tältet ville hon tacka för. EU har donerat den också. Så hon sade tack och frågade om jag kan framföra hennes tack till EU. Sen i Bryssel försökte jag förklara att det fanns en äldre dam som ville tacka för en kanister och en presenning men de verkade inte riktigt förstå.
Men jag använder ofta den här historien som ett exempel på hur det för oss känns som att det går massor med pengar dit men i den här damens liv så var EU:s hjälp en kanister och presenning. Ibland känns det som om man borde kunnat ge lite mer. Men när pengarna delas i så små delar så kan det bli bara en kanister och en presenning.
kimppu.com 